Varför fotbollsdomare har så svårt att få respekt – och vad vi kan göra åt det

Det är något som skaver inom fotbollen, en tyst kris som pågår mitt framför ögonen på oss varje matchhelg. Jag talar om den bristande respekten för fotbollsdomaren. Personen i svart, eller numera ofta i starka färger, som ska upprätthålla spelets regler och rättvisa, möts alltför ofta av hån, hot och ifrågasättanden. Det är en situation som inte bara är ohållbar för domarna själva, utan som också hotar själva kärnan i vårt älskade spel. Varför har det blivit så här, och vad kan vi – spelare, ledare, supportrar och klubbar – göra för att vända utvecklingen?

Respektlöshetens rötter: En kultur av skuld och ifrågasättande

Jag tror att en del av problemet ligger djupt rotat i fotbollskulturen. Historiskt har det funnits en tendens att se domaren som en naturlig måltavla för frustration. Det är lätt att skylla en förlust eller ett misstag på ett domslut, istället för att rannsaka den egna prestationen. Jag har själv stått vid sidlinjen, både som spelare och ledare, och känt frustrationen bubbla vid ett tveksamt beslut. Men det finns en gräns. När tränare, även på högsta nivå, systematiskt använder domaren som syndabock, som Nerikes Allehanda påpekat i en äldre men fortfarande relevant artikel, skickar det signaler nedåt i systemet. Det normaliserar ett beteende där det är okej att ifrågasätta, skrika och gestikulera mot den som ska leda matchen. Spelare som Erik Gustafsson uttrycker öppet att ”domaren har noll respekt och dålig attityd” efter en utvisning, vilket rapporterats av TV4, visar hur utbrett detta synsätt kan vara. Även om frustrationen kan vara förståelig i stundens hetta, bidrar sådana uttalanden till att underminera domarens auktoritet i stort.

Den hårda verkligheten: Hot, hat och en krympande domarkår

Konsekvenserna av denna bristande respekt är tyvärr alarmerande. Det handlar inte längre bara om dålig stämning på planen. Som Sydsvenskan rapporterat pressas domare av direkta hot, och en undersökning som TV4 refererar till visar att så många som var femte domare utsatts för hat och hot. Det är siffror som får det att vända sig i magen på mig. Detta skapar en ohållbar arbetsmiljö och leder oundvikligen till att färre vill ta på sig det viktiga uppdraget att vara domare. Problemet är internationellt; i Storbritannien har man sett en dramatisk minskning av antalet domare, där uppskattningsvis 7 000 slutar varje år, ofta på grund av den misshandel de utsätts för, enligt en artikel i The Guardian. Denna brist på domare innebär att matcher ställs in eller spelas utan kvalificerade rättskipare, vilket i förlängningen drabbar hela fotbollsrörelsen, från ungdomslag till seniornivå.

Varför respekten är avgörande: Utan domare, inget spel

Det kan låta självklart, men det tål att upprepas: utan domare blir det ingen organiserad fotboll. Deras roll är fundamental för att spelet ska kunna genomföras på ett rättvist och säkert sätt. Kampanjen #NoRefNoGame, som lanserats av det irländska fotbollsförbundet (FAI), sätter fingret på precis detta. Som FAI:s VD Jonathan Hill uttrycker det: ”Utan domare, inget spel”. När respekten för domaren eroderar, påverkas inte bara den enskilda matchen genom fler konflikter och ett sämre flyt, utan det blir också svårare att rekrytera och behålla de som är villiga att axla rollen. Vi riskerar en framtid där bristen på domare blir så akut att det begränsar möjligheten för barn och vuxna att utöva den sport vi älskar. Respekt handlar inte om att domaren alltid har rätt, för misstag gör alla, utan om att acceptera deras funktion och beslut som en del av spelet.

Vägar framåt: Hur vi tillsammans skapar en bättre fotbollsmiljö

Så, vad kan vi göra? Det finns inga enkla lösningar, men det finns definitivt vägar framåt. Det krävs en gemensam ansträngning från alla inblandade. Klubbar och förbund måste ta ett tydligare ansvar. Initiativ som FAI:s med strängare sanktioner för hot och aggressivt beteende mot domare är ett steg i rätt riktning. Även kampanjer som den amerikanska ”Respect Campaign” från US Referee Connection, som fokuserar på uppförandekoder, avsedda åskådarområden och att stärka både lagkaptenernas och domarnas roller, erbjuder konkreta verktyg som fler borde inspireras av.

Utbildning och attitydförändring

Utbildning är centralt. Spelare, särskilt unga, måste tidigt få lära sig vikten av respekt för domaren som en del av sin fotbollsfostran. Tränare har ett enormt ansvar att föregå med gott exempel och inte använda domaren som syndabock. Kanske kan vi lära oss något av sporter som rugby, där respekten för domaren är på en helt annan nivå, som påpekats i debatten. Där är det otänkbart att se spelare omringa domaren på det sätt som blivit normaliserat inom fotbollen. Det handlar om att bygga en kultur där fair play och respekt är lika viktigt som att vinna.

Stöd och utveckling för domarna

Samtidigt måste vi stötta våra domare. Att erbjuda bättre utbildning, mentorskap och verktyg för att hantera svåra situationer är avgörande. Att uppmuntra och satsa på en bredare rekrytering, inklusive fler kvinnor och unga domare, kan också bidra till en positiv förändring. Berättelsen om den unga bandydomaren Amanda Bäverhag i Alekuriren, som trots sin ålder och de utmaningar hon möter, ser fördelar och personlig utveckling i domarrollen, är inspirerande. Hennes erfarenhet som spelare ger henne förståelse för spelets dynamik, vilket kan vara en tillgång. Att lyfta fram de positiva aspekterna och den personliga utveckling som domarrollen kan ge, kan locka fler att våga ta steget.

Ett gemensamt ansvar för spelets framtid

Att återupprätta respekten för fotbollsdomaren är inte bara en fråga för domarna själva eller fotbollsförbunden. Det är ett ansvar som vilar på oss alla som älskar sporten. Det handlar om att reflektera över vårt eget beteende på och vid sidan av planen. Hur pratar vi om domaren efter matchen? Hur reagerar vi på ett domslut vi inte gillar? Varje gång vi väljer respekt framför ilska, varje gång vi lär våra barn att domaren är en del av spelet som ska respekteras, bidrar vi till en sundare fotbollskultur. Jag tror innerligt att vi kan vända den här trenden, men det kräver att vi agerar nu. För i slutändan handlar det om att värna om själva spelet – det vackra spelet som förenar oss och ger oss så mycket glädje. Låt oss se till att de som gör det möjligt att spela får den uppskattning och respekt de förtjänar.